Föreställningen att språket är ord och att varje ord betecknar någon företeelse i verkligheten - är lika gammal som utbredd. Den vidare idén att det vi säger - våra utsagor - är sammanställningar (sekvenser) av ord, alltså meningar (satser), är nästan lika utbredd. Det är därför inte svårt att intala sig att t ex en redogörelse för ett skeende, (eller en beskrivning av någonting) innebär att man så att säga framsäger själva skeendet (eller det man annars beskriver) med de ord man utnyttjar i redogörelsen (resp. beskrivningen). I sin skildring radar man med ordens hjälp upp skeendets eller det annars beskrivnas naturliga beståndsdelar inför den tilltalade personens inre föreställning genom att i tur och ordning nämna ('säga fram') beståndsdelarna[1]. Härigenom förmedlas även helheten - så kan det tyckas gå till.
Språket förefaller alltså ha den psykologiska funktionen att hos den mottagande parten i en språklig kommunikation väcka föreställningar om företeelser i verkligheten. Språket tycks förmedla den sändande partens föreställningar till mottagaren. För att detta skall vara möjligt måste emellertid orden beteckna företeelser i verkligheten som är bekanta för bägge parterna, och som de förknippar dessa ord med. Detta uttömmer enligt mångas förmenande det väsentliga med språket.
Är dessa idéer riktiga?
Med den frågan ställs vi inför det svåra problemet om sambandet mellan ord och betydelse, mellan språk och verklighet. Hur skall det förstås?
Här kan väsentligen två skilda uppfattningar ställas mot varandra: (A) den populära uppfattningen och (B) den som Ludwig Wittgenstein utvecklar i sina Filosofiska undersökningar[2].
Vad jag här kallar 'den populära uppfattningen' är nu i själva verket en samling ganska löst sammanhängande idéer som man kan stöta på på många skilda håll, bland annat faktiskt i den språkvetenskapliga (lingvistiska) och den språkfilosfiska introduktionslitteraturen. För enkelhetens skull buntar jag emellertid ihop de aktuella idéerna under en enda rubrik.
Man möter ibland dessa idéer hos 'mannen på gatan' men oftare hos människor som har arbetat mycket med främmande språk och som är vana att umgås med texter och med diverse lingvistiska hjälpmedel såsom ordböcker, lexika, grammatikor, o. d.. Skönlitterära författare, lärare i skilda ämnen och kulturdebattörer brukar, när de kommer på det språkfilosfiska humöret, också ibland ventilera idéer av det slag jag syftar på här. Som mångårig lärare på introduktionskurser i allmän lingvistik på universitetsnivå har jag dessutom lärt mig känna igen den populära uppfattningen som en vanlig produkt av skolans språkundervisning, alltfrån läs- och skrivträningen på grundskolans lågstadium till gymnasiets glos- och grammatikplugg. Det är givet att många populära tankar om språkets natur får spridning via denna väg. Och dessa tankar torde vara bestämmande för den som, utan att helt vilja överge 'den konventionella visdomen', försöker göra sig en bild av sambandet språk-verklighet.
Eftersom Wittgensteins språkuppfattning ännu är relativt föga känd i vidare kretsar, är det nödvändigt för mig att här kontrastera den mot den populära uppfattningen vilken givetvis är den allmännast bekanta. Låt mig därför börja med den sistnämndas syn på förhållandet mellan språk och verklighet.
Enligt den populära uppfattningen är språket lika med de språkliga uttrycksformerna, alltså orden, fraserna, satserna - över huvud taget vad man till vardags kallar de språkliga vändningarna. Det är naturligtvis väsentligt att dessa uttrycksformer är betydelsebärande storheter , att de har etablerade, språkliga användningar. Men denna betydelsesida analyseras i allmänhet inte särskilt djupt. I tänkandet över de hithörande frågorna tycks språkets psykologiska sida - ordens förmåga att väcka föreställningar hos mottagaren av språkliga meddelanden - stå i förgrunden. Vanligtvis tar man därför för givet att den språkliga betydelsen är dessa föreställningar. (Mentalistisk teori.)
Enligt en konkurrerande uppfattning är ett språkligt uttrycks betydelse emellertid inte någonting mentalt, utan något materiellt, nämligen den företeelse i verkligheten som uttrycket ifråga betecknar. (Denotationsteori.) Denna sistnämnda uppfattning kommer till intressant uttryck i ett av Wittgenstein utnyttjat citat ur Augustinus' "Bekännelser", där kyrkofadern återger sina minnen av hur han som liten lärde sig sitt språk. Jag återger citatet här [3]:
Om de vuxna nämnde något föremål och vände sig mot det, så uppfattade jag det och begrep att föremålet betecknades av de ljud som de uttalade då de ville hänvisa till det. Detta slöt jag mig till av deras åtbörder, alla folks naturliga språk, vilket visar själens förnimmelser när den begär eller fasthåller eller tillbakavisar eller undflyr någonting. Således lärde jag mig så småningom förstå vilka ting som orden betecknade, ord som jag gång på gång hörde uttalas på bestämda ställen i skilda satser. Och när så min mun hade vant sig vid dessa tecken kunde jag ge uttryck åt mina önskningar. (Augustinus Bekännelser 1/8.)
Jag skall ta upp Wittgensteins kritik av dessa idéer längre fram. Men först vill jag säga ytterligare några ord om den populära uppfattningen av sambandet språk-verklighet.
För denna uppfattning framstår språket som ett förråd av uttrycksformer vilket språkvetenskapen ordnar i ett överskådligt system i form av ordböcker och grammatiska regelsamlingar.
Den grammatiska organisationen av dessa data förstås ofta som en språklig realitet i sig vilken antas utgöra själva systemet. Språksystemet, uppfattat på detta sätt, är därför intimt förknippat med den klassiska grammatikens begreppsbyggnad, alltså med dess vokaler, konsonanter och stavelser, dess ordklasser och satsdelar, dess grammatiska kategorier (numerus, tempus, person, kasus, osv.) dess samordning och underordning, m.m., m.m.
Denna grammatiska begreppsrealism har underblåst tendensen att försöka fatta språket som ett slutet system av uttrycksformer, alltså som ett system där - med den schweiziske språkteoretikern Ferdinand de Saussures ord - "tout se tient", där alltså allting hänger ihop med allting annat. Detta är en grundläggande tanke i den moderna, strukturalistiskt orienterade lingvistiken. Och denna tanke är i sin tur förknippad med föreställningen om språket som ett autonomt system.
Det innebär att man fattar språket som någonting unikt, skilt från verkligheten, dvs. som logiskt oberoende av den roll som språket eventuellt fyller, alltså dess sätt att fungera, i vårt liv och i våra ömsesidiga mellanhavanden. Sambandet mellan orden och deras betydelser fattas således som ett godtyckligt, externt samband, ett i vilket kunskap om det ena ledet (t ex språket) inte automatiskt innebär kunskap om det andra ledet (verkligheten).Ty detta att språkliga uttrycksformer antas kunna ryckas ut ur sina användningar i samröret mellan människorna och kunna studeras under bortseende från dessa användningar, är en fundamental utgångspunkt för den populära uppfattningen och bestämmer dennas syn på sambandet språk-verklighet. Språket framstår ju i denna fattning som ett autonomt system av språkliga uttrycksformer - begreppsligt separerat från verkligheten i övrigt. I den enklaste konceptionen fattas således verkligheten som ett jättelikt inventarium av företeelser vilka genom språket så att säga 'märks upp' med ord. Språket framstår därigenom som en nomenklatur för verklighetens diverse företeelser vilka vi för övrigt kan vara fullt ut bekanta med, utan hjälp av språket.
I sina Filosofiska undersökningar gör Ludwig Wittgenstein en grundlig analys av den just antydda språkuppfattningen. Han jämför den med vissa påhittade språkspel, nämligen bland annat detta:
Låt oss tänka oss ett språk för vilket Augustinus' beskrivning [se ovan] stämmer. Språket skall tjäna som medel till ömsesidig förståelse mellan en byggnadsarbetare och hans hjälpreda. A håller på att uppföra en byggnad med hjälp av vissa byggstenar; nämligen stenblock, pelare, plattor och balkar. B's uppgift är att bära fram byggstenarna i den ordning A behöver dem. Till denna ända betjänar de sig av ett språk som består av orden; block, pelare, platta, balk. A ropar ut ett ord -- B hämtar den byggsten som han lärt sig hämta vid detta ord. Uppfatta detta som ett fullständigt, primitivt språk. (Philosophische Untersuchungen § 2.)
Vi får enligt Wittgensteins anvisningar föreställa oss att A och B har lärt sig bedriva denna byggverksamhet (spela detta språkspel) genom observation av hur det spelas av andra, och genom egen träning.
Det vore inte orimligt att säga att orden "block", "pelare", "platta", "balk" i detta spel betecknar företeelser i verkligheten, nämligen block, pelare, plattor och balkar. Wittgenstein påpekar emellertid att den blotta kunskapen, att dessa ord betecknar dessa saker, inte i och för sig sätter A och B i stånd att spela byggnadsspelet. Man kunde således tänka sig att A och B, innan de lärt sig det byggnadsarbete som antyds i citatet ovan, först fick lov att ta en språkkurs (ett annat slags språkspel) som kunde tänkas gå till på följande sätt: en tredje person C går omkring på byggarbetsplatsen och pekar på de olika staplarna med byggstenar. Han säger "block" när han pekar på blocken, "platta" när han pekar på plattorna, osv. A och B skall upprepa de ord som C säger. På detta sätt lär sig A och B så småningom vad som betecknar vad (jfr Augustinuscitatet!).
I detta läge kan A såväl som B hos sin arbetskamrat väcka föreställningen om ett block genom att framsäga ordet "block", och på samma sätt med de övriga byggstenarna. När kursen är slut vet således både A och B både vad det här språkets ord betecknar, och vilka förställningar de väcker. Såtillvida behärskar således båda två betydelserna hos detta språks ord. Men varken A eller B vet ännu vad de skall göra med orden ifråga!
Wittgenstein framhåller att förklaringen av vad ett ord betecknar måste uppfattas som en förberedelse för användningen av ordet i språkspelet. Först när A och B också har tränats i själva spelet med orden (byggnadsverksamheten) känner de verkligen de ifrågavarande ordens betydelser. Användningen av till exempel ordet "platta" är den att A säger "platta" varpå B hämtar en platta - det är alltså dessa handlingar (sägandet-plus-hämtandet) tillsammans, denna kooperativa handling, som utgör ordets användning.
Vad har nu detta primitiva, påhittade språkspel med vårt verkliga språk att göra? Är det inte på tok för enkelt för att kunna brukas som modell för någonting så utomordentligt komplicerat?
Jo, det är sant att Wittgensteins språkspel (han anför f ö många fler exempel i sin bok) är kolossalt primitiva, jämfört med vårt vanliga språk. Men de pekar ändå på en synnerligen viktig sak, nämligen på faktum att orden i vårt vanliga språk faktiskt har användningar av väsentligen det slag som dem Wittgenstein exemplifierar. Detta faktum pekar på en grundläggande brist i den populära uppfattningen om sambandet språk-verklighet - den bortser helt enkelt från ordens användningar.[4]
Språket är emellertid inte bara ett förmedlande av en sändares föreställningar om företeelser i verkligheten till en mottagare - inte ett enahanda påpekande om saker och ting så som den psykologiska (mentalistiska) språkteorin tar för givet. Människors kommunikation med hjälp av språket är inte väsentligen likt Fröken Urs eller Fröken Väders faktarapportering! Ty språket är invävt i nästan varje fas av vårt handlingsliv - på oöverskådligt många skilda sätt. Och det är i dessa verksamheter som vi lär oss användningen av orden - i allmänhet olikartade användningar i skilda sammanhang.
Vårt vanliga språk omfattar emellertid många spel som i mycket påminner om Wittgensteins enkla exempel. Tänk till exempel på användningen av Hej!:
Två gamla bekanta, A och B, möts någonstans. A tittar på B och säger Hej! B tittar tillbaka på A och svarar Hej! Detta är hela spelet - hälsningen är avklarad.
Ytterligare några exempel:
A går fram till den stängda dörren innanför vilken B håller till. A knackar på dörren. B svarar: Stig in! A stiger in.
A och B sitter till bords och intar en målid. A säger: Skicka saltet! B skickar saltet.
A stöter på B någonstans en tid efter en bjudning hemma hos B. A säger: Tack för senast!
A står intill B i en folksamling och råkar stöta till B. A säger: Å, förlåt!
A tränger sig fram i folksamlingen förbi B och säger samtidigt: Ursäkta!
I samtliga dessa och i ett otal liknande fall finner vi språkliga uttrycksformer - Hej!, Stig in!, Skicka saltet!, Tack för senast!, Å, förlåt!, Ursäkta! osv., osv. - vilka har etablerade användningar i välkända språkspel. Användningarna av dessa uttryck är uppenbarligen praktiska göranden av skilda slag, och yttrandet av de ifrågavarande uttrycken utgör väsentliga led i dessa göranden. Att förstå de aktuella uttrycken är att vara bekant med dessa göranden - att behärska dessa användningar.
Sett utifrån den populära uppfattningen om språket kan dessa exempel synas torftiga - det finns ju enbart enligt en vanlig skolgrammatik så oerhört många uttrycksformer av de mest skilda grammatiska slag! Hur passar de in i språkspelsschemat?
På denna fråga måste svaret bli: Wittgensteins språkspelsidé missförstås om den uppfattas som en gentemot grammatiken alternativ teori! Wittgensteins tankar i de här frågorna utgör över huvud taget inte någon teori. Det handlar här istället om ett viktigt påpekande beträffande ett faktum - faktum att våra språkliga uttrycksformer har användningar i livets praktik. Riktigheten i detta påpekande förutsätter således inte att vi först måste genomföra en uttömmande lingvistisk analys av till exempel svenska språket i termer av språkspel, så att den traditionella grammatiken kunde bytas ut.
Ändå kan det vara svårt, till och med mycket svårt, för någon med en alltför fast förankring i den populära uppfattningen om språket att lära sig se språkspelen i vårt vanliga språkbruk. Man är ju van att anse att till exempel en sats 'finns i språket', om den är grammatiskt korrekt. Givet en satsliknande konstruktion måste vi emellertid fråga efter de praktiska omständigheter i vilka satsen eventuellt har en naturlig användning, där man alltså på ett naturligt sätt åstadkommer någonting genom att säga satsen. Finner vi sådana omständigheter och sådana användningar (sådana språkspel), så har vi rätt att hävda att satsen finns, annars inte. Detta är en regel som det dessvärre syndas mycket mot.[5] Regelbrott på denna punkt är typiska för det slags konstlade prosa som kännetecknar en svag författare. Många exempel kan också hämtas ur replikföringen i gamla svenska 30-talsfilmer (med Thor Modéen m .fl.).
Den populära uppfattningen om språket tenderar att extrahera de språkliga uttrycken ur de verklighetssammanhang där de hör hemma. Denna omständighet framtvingar en oundviklig betingelse för varje försök att inom ramen för den populära förståelsen av språkets natur försöka upprätta ett samband mellan språk och verklighet. Detta samband måste nämligen då utmålas som ett väsentligen godtyckligt, externt , alltså logiskt ej nödvändigt, samband.
Detta står i skarp kontrast mot Wittgensteins uppfattning. För att se detta kan vi gå tillbaka till byggarbetsspelet ovan. Här är användningen av ett ord, till exempel ordet "platta" den, att A säger "platta" varpå B hämtar en platta. Det är uppenbarligen otänkbart att jag skulle kunna känna till denna kooperativa användning av ordet "platta" utan att förstå detta ords betydelse, man må sedan med 'betydelse' mena någonting mentalistiskt eller någonting denotativt.
Det är i själva verket ytterst rimligt att med Wittgenstein fatta betydelse som just användning. Ty betydelse i bemärkelsen föreställning som ordet väcker eller i bemärkelsen föremål som ordet betecknar kan uppenbarligen spela en viktig (till exempel förberedande) roll för användningen av ord i det praktiska livet. Men det är ändå användningarna som är språkets själva väsen.
Ty språket fattat som ett autonomt system av extraherade uttrycksformer är uppenbarligen en rent intellektuell abstraktion, en konstruktion utförd av lingvister med utgångspunkt i det levande språket, för att tillhandahålla ett teoretiskt redskap för språkvetenskapen. Gentemot detta pekar Wittgenstein med rätta på språket som konkret, praktisk verksamhet, som användning av språkliga uttryck under skilda praktiska omständigheter.
Denna wittgensteinska synpunkt är vägledande för min kritik av populärvetenskapen. Vetenskapens facktermer har bestämda, noga reglerade användningar i vetenskaperna och dessa användningar kan populärvetenskapen inte förmedla, ty de vilar på långvarig praktisk träning i de relevanta språkspelen.
Det ligger i den wittgensteinska uppfattningen att man inte förstår ett ords betydelse bara för att man till äventyrs vet vad ordet ifråga betecknar (om det nu alls betecknar någonting , vilket långt ifrån alltid är fallet[6]). Man måste också känna till det betecknade föremålets roll i de praktiska sammanhang där det har sina funktioner. Man måste förstå dess roll i vårt handlingsliv. Byggnadsarbetarna i Wittgensteins språkspel vet således inte vad till exempel "balk" betyder förrän de kan använda ordet på rätt sätt i uppförandet av byggnaden.
Vi kan jämföra detta med den situation man befinner sig i, om man får höra vad ett visst ord betecknar på ett för en själv okänt (eller mycket ofullkomligt känt) språk. Någon talar till exempel om för mig att det polska ordet hleb betecknar bröd. Denna information ökar knappast min förmåga att röra mig med polacker på det polska språket. Jag kan visserligen peka på en brödbit och framsäga ordet hleb varvid de närvarande polackerna förmodligen nickar instämmande. Men utöver detta är det inte mycket jag kan göra. Jag vet ju inte hur polackerna spelar sina språkspel och blir därför språkligt förlamad i denna miljö.
Detta kan också formuleras på följande sätt: Vi vet inte vad någonting är (vad det är till för, vad man gör med det, vad som görs med det, vilken roll det spelar i vårt handlingsliv) bara för att vi vet vad det kallas. Antag till exempel att någon pekar på ett för mig helt okänt föremål och säger: "Det där kallas så-och-så." Detta förklarar uppenbarligen inte vad detta så-och-så egentligen är för någonting.
Wittgenstein påpekar att vi inte har rätt att hävda att vi förstår betydelsen av det ord, som betecknar detta något, så länge vi inte vet vad detta något är, alltså vad det spelar för roll i vårt praktiska liv som handlande varelser. Denna kunskap är en oupplöslig del av förmågan att använda ordet ifråga - i det relevanta språkspelet.
Resonemanget gäller språkliga uttrycksformer över huvud taget, alltså inte bara ord. Låt oss till exempel begrunda användningen av en sats som uttrycker ett konstaterande med tillhörande insikt, till exempel konstaterandet att "Grannens hustru är mycket tilldragande". Användningen av denna sats är inte det blotta framsägandet av satsen, utan allt jag gör som är bestämt av den insikt som satsen uttrycker, alltså den del av mitt handlingsliv, nu eller senare, som bestäms av faktum att grannens hustru är mycket tilldragande.
Detta kastar också ljus över definitioner och deras förmåga att förmedla betydelse. En definition är ju en ordförklaring med hjälp av andra ord. Inom vetenskaperna ställs dessutom vissa formella krav, som till exempel att en definition endast får göras med hjälp av redan definierade termer, att cirkularitet inte får uppstå, osv.
Uppenbarligen kan emellertid ett ords användning inte heller förmedlas av en definition. På sin höjd kan den skapa en klarare föreställning om det definierade. Och detta kan givetvis underlätta identifieringen av det föremål som den definierade termen eventuellt betecknar. Definitionen förbereder alltså för den användning av termen som skall komma senare. Men denna förberedelse kan inte i och för sig minska det mörker som den okunnige svävar i om vad man till äventyrs gör, vare sig med det ifrågavarande föremålet eller med den definierade termen, i det sammanhang där de hör hemma. Parafras av definitioner i syfte att förmedla intresseväckande föreställningar är emellertid en av populärvetenskapens favoritmetoder. De definierade termernas användning lämnas dock i allmänhet därhän.
Jag skall nu beröra några konsekvenser av den wittgensteinska språkuppfattningen som kommer att spela en viktig roll i kommande kapitel. En av dessa gäller skilda användningar av samma ord.
Det vanliga språkets ord har i allmänhet många skilda användningar. För att ge ett exempel kan 'en ledare' beteckna en opinionsbildande, inledande artikel i en dagstidning, men det kan också beteckna en person som leder ett politiskt parti eller en rörelse av något slag, och det kan beteckna ett material som, i motsats till en isolator, kan leda elektrisk ström. Det torde inte vara omöjligt att hitta ännu fler användningar av 'en ledare' och detta är någonting typiskt för ord över huvud taget.
Det är rimligt att hävda att varje särskild användning av ett visst ord är ett särskilt begrepp. Ett begrepp är således en användning av ett ord. Att behärska (besitta) begreppet är alltså att praktiskt behärska denna användning av detta ord. Begreppet är förmågan att göra det som göras skall i användningen av ordet.
I till exempel det wittgensteinska byggnadsspelet har ordet "platta" användningen: A säger "platta" - B hämtar en platta. Behärskningen av begreppet "platta" är således lika med den praktiska bekantskapen med denna kooperativa handling.
Det just sagda står uppenbarligen i en viss motsatsställning till den populära, intellektualistiska uppfattningen enligt vilken ett begrepp ju är någonting 'rent mentalt'. Det är också bara mot bakgrund av denna uppfattning som det kan förefalla meningsfullt att tala om att 'vidga', 'krympa' eller 'tänja' ett begrepp - som om ett begrepp vore en elastisk kropp av något slag!
Det finns också en tendens inom den intellektualistiska inställningen att fatta ett begrepp som något slags mental, 'minsta gemensam nämnare' hos de skilda användningarna av samma ord. Denna tendens är särskilt märkbar när det finns påfallande likheter mellan skilda användningar.
Vad som spökar bakom dessa idéer är den populära uppfattningen av ett ords betydelse som den föreställning ordet eventuellt väcker. Det ligger blott alltför nära till hands att missförstå denna föreställning som varande lika med ett begrepp.
Vad som förmodligen också ligger bakom här är faktum att vi har möjlighet att ge ord nya användningar, att alltså skapa nya språkspel med gamla ord. Ofta har det nya språkspelet många drag gemensamma med det gamla, vilket lätt medför att de båda skilda spelen rörs ihop. Det kan till exempel verka som om det gamla begreppet på detta sätt hade 'vidgats'.
Assimilation av skilda begrepp på det just berörda sättet kan skapa många problem och de är faktiskt legio i populärvetenskapen. För att bara nämna ett enda exempel kan vi ta intelligens. Detta ord betyder i vanligt språkbruk helt enkelt förstånd. Men ordet används ju också i experimentalpsykologin som benämning på ett visst kvantitativt mått. Beroende på hur många problem en person lyckas lösa i ett s. k. intelligenstest , och hur fort, så tillskrivs vederbörande ett visst mått av intelligens i denna senare, konstruerade mening. Intelligens i vanlig mening (lika med förstånd) och i experimentalpsykologisk mening är således skilda begrepp.
Det är emellertid mycket vanligt att nykonstruerade begrepp av detta slag uppfattas som 'mera sanna' än de motsvarande äldre begreppen, att intelligens i psykologins konstruerade bemärkelse skulle utgöra själva 'kärnan' i det gamla vanliga begreppet. Här har vi emellertid två skilda begrepp, vilkas eventuella logiska samband med varandra måste utredas innan vi har rätt att dra några slutsatser. (Mycket tyder dock på att betydande intelligens i vanlig mening kan vara förknippad med måttlig intelligenskvot, och vice versa.)
Det är viktigt att hålla isär vad som faktiskt är skilda ting. Och detta kräver att man noga uppmärksammar de ifrågavarande ordanvändningarna och de sammanhang där de logiskt hör hemma. En distinktion av stor vikt i detta sammanhang är den mellan vår vardags vanliga språk å ena sidan och vad Wittgenstein kallar 'språkets förstäder', dvs vetenskapernas formellt konstruerade språk och deras speciella begreppsvärld. Jag skall ge flera exempel på detta i senare kapitel.[7]
Det enligt Wittgenstein centrala i språket (det vetenskapliga såväl som det vardagliga) är alltså språkspelen, dvs sätten som de språkliga uttrycksformerna är invävda i vårt handlingsliv, i vårt sätt att leva. Han säger apropå språkspelen:
Vi ser ett komplicerat nät av likheter, som griper in i och korsar varandra. Likheter i stort och i smått.
Jag kan inte karakterisera dessa likheter bättre än genom ordet 'familjelikheter'; ty på samma sätt griper de skilda likheterna mellan medlemmar av samma familj in i varandra och korsar varandra: Kroppsstorlek, ansiktsdrag, ögonfärg, sätt att gå, temperament, etc., etc. — Och jag säger: Spelen bildar en familj. (Philosophische Untersuchungen § 65 - 66)
Nya begrepp bildas alltså vid sidan av redan existerande begrepp. Det gamla begreppet, den gamla användningen av ordet, kan stå som förebild för den nya användningen i vissa (men inte alla) avseenden. Dessa förebildliga drag hos det gamla begreppet övertas , kunde man säga, av det nya begreppet. Språket växer genom analogier
... som när vi väver en väv och lägger tråd till tråd. Och vävens styrka ligger inte i att någon viss tråd löper längs hela vävens längd, utan i det att många trådar griper in i varandra.(Philosophische Untersuchungen § 67)
Vår begreppsvärld, våra ordanvändningar, framstår som en vävnad eller ett nät. Och det som binder samman knutpunkterna i nätet (begreppen) är partiella, begreppsliga likheter, alltså likheter mellan ordanvändningar. En av svårigheterna med begreppsundersökningar är därför att skilja mellan vad som är samma begrepp och vad som är - inte samma, men - likartade begrepp.
Wittgenstein visar oss språket som uttryck invävda i våra göranden och låtanden - i "livets ström". Användningen av språkliga uttryck, alltså språkspelen - dessa göranden - är, sammantagna, vad vi vanligtvis kallar livet - alltså vårt, människornas liv. Världen och verkligheten är vidare två alternativa benämningar för samma sak. Vi ser därför att språk och verklighet inte kan skiljas åt och att den populära uppfattningen vilar på ett allvarligt och djupgående missförstånd.
I de tre följande kapitlen skall jag försöka tillämpa de just berörda, wittgensteinska idéerna i diskussionen om vetenskap och populärvetenskap; först, i kap VI och VII, på begreppsbildningen inom naturvetenskaperna, därefter, i kap VIII, på de populärvetenskapliga tänkesätten. I kap IX, X, XI och XII ger jag ytterligare exempel i anslutning till fyra skilda populärvetenskapliga områden.
[1] Att det skildrade eller beskrivna skulle vara uppdelat i 'naturliga beståndsdelar' oberoende av språket är en fördom som uppenbarligen inte ifrågasätts i det just antydda resonemanget.
[2] L. Wittgenstein Philosophische Untersuchungen, Blackwell 1953.
[3] Översättningen är min egen.
[4] En gren av den moderna lingvistiken kallad 'pragmatik' ger sig ut för att studera de språkliga uttryckens användningar. En närmare undersökning visar emellertid att denna pragmatik är en utbyggnad av den formella semantiken med få beröringspunkter med den uppfattning jag diskuterar här. Se vidare P. Segerdahls doktorsavhandling i vilken en genomträngande kritik av pragmatiken redovisas.
[5] Inte minst sker detta när grammatiker ger satsexempel, såsom: 'En pojke sparkade en boll.' Var förekommer sådana monster i det levande språkbruket?!
[6] Tänk på ord som 'eller', 'kanske', 'nog', 'iallafall' och liknande. De har tydligen betydelser, men de betecknar inte någonting.
[7] Kap V t. o. m. XI.